Avslutningsvis.

OS är nu över för denna gång. Ingen gråter väl knappast över att det är över, även fast det har varit två helt underbara veckor. Man har slitits mellan hopp och förtvivlan, mellan glädjeutbrott och tårar, på gränsen till sinnessjukhus mellan varven. Detta OS innehöll allt, förutom ett finländskt guld. Precis som 2006 i Turin.

När man ser tillbaka på detta OS om 20 år så är det bara ett fåtal saker som man för alltid kommer att minnas. En sak som jag vet att jag aldrig kommer att glömma, knappast någon anna heller, är Sidney Crosbys 3-2 mål i sudden death i OS-finalen mot USA. OS bästa back, Brian Rafalski (tidigare HIFK) gjorde sitt första misstag i turneringen och gav Crosby chansen att skjuta från sned vinkel på OS bästa målvakt Ryan Miller. Den annars omutlige Miller visade för första gången under hela OS-turneringen att han ändå är mänsklig, och släppte in pucken mellan bena. Game, set and match, Kanada olympiska mästare i ishockey. Det är oförglömligt.

En annan sak som jag aldrig heller kommer att glömma är USA:s kvittering till 2-2 med 20sek kvar, det var som hämtat ur den mest välregisserade thrillern, för bra för att vara sant. Luongo i Kanadas mål kanske resonerade att vad gör man inte för spänningen. I vilket fall som helst så var det en helt rättvis kvittering enligt mig, men kanske Kanada ändå var den mest värdiga vinnaren, på hemmaplan och allt.

Detta OS kommer också bli ihågkommet för det första dödsfallet i OS-sammanhang på jag minns inte hur länge. När den georgiske roddelåkaren, som jag har glömt namnet på, körde ut under en träningsomgång, rakt in i en stolpe och avledd senare på sjukhus. Hans död kommer alltid att förknippas med OS i Vancouver.

Att få se Jari Kurri göra "High five" med Tarja Halonen efter att Valteri Filppula gjort 5-3 för Finland i bronsmatchen mot Slovakien är också ett epic moment för mig som finländare, men troligtvis inte för någon annan. Olli Jokinens två mål i bronsmatchen gör också att för evigt kommer att bli ihågkommen som en hjälte. Även Kiprusoff har nu fått min förlåtelse efter sitt storspel i bronsmatchen, utan Kiprusoff i mål skulle garanterat Slovakien ha kvitterat på slutet, han gjorde några otroliga räddningar.

Detta OS kommer också bli ihågkommet för att det var det sista OS:et för många av de största idrottarna under min uppväxt. Janne Ahonen, Hannu Manninen, Saku Koivu, Teemu Selänne, Jaromir Jagr, Martin Brodeur, Peter Forsberg m.fl. Idrottsmän som man har fått följa ända sedan man lärde sig sätta på TV:n.

Tyvärr kommer man också att komma ihåg Sveriges framgångar. Svårt att bortse ifrån att de faktiskt presterade ett otroligt OS, speciellt i skidspåret. Såna prestationer ser nog svensk media till att man inte får glömma, fast hur man skulle vilja. Att Simon Ammann gick om Matti Nykänen som alla tiders framgångsrikaste backhoppare i OS lär man också komma ihåg. Nykänens rekord gick i graven, precis som Nykänen själv om han fortsätter som nu.

Det är säkert mycket mer som jag inte nu kommer ihåg som jag borde ta upp, men sådär på rak arm är detta saker jag vet kommer att lämna i minnet. Förstås även 6-0 mot USA på 13 minuter, hur mycket det än tar emot.

Detta blir även det sista inlägget som handlar om OS i denna blogg. Är fortfarande lite i valet och kvalet om jag ska fortsätta blogga om någonting annat, kanske starta en helt allmän blogg, eller fortsätta på den som jag nu redan har. Lite konstigt att fortsätta skriva i en blogg som heter "osisoffan" bara. Men får se hur man går. Nu är det färdigt med Karvins OS-funderingar för denna gång.

Hoppas den har gett dig som läst någonting iallafall, om inte annat som tidsfördriv.

Tack för mig.