Den som tror att detta blogginlägg kommer att handla om dam-VM i fotboll så kan redan nu stänga av sin dator och gå ut och stånga huvudet mot en vägg. För nej, detta blogginlägg kommer att behandlad det riktiga världsmästerskapet som ägde rum i lördags, nämligen minibolls VM i Jakobstad.
Som ni har kunnat läsa i tidigare inlägg så hade mitt kära Portugal lottats i "dödens grupp" tillsammans med Finland, Nigeria, England och Australien. Stora minibolls nationer allihopa. Första matchen var redan 8.00, och så gott som allihopa var på plats inom utsatt tid...
Öppningsmatchen var emot Australien, ett lag bestående av storstjärnor som Gustav Liljeqvist, Teemu Lillrank och Tony Fröjd. Matchen i sig blev kanske ingen klassiker, men efter storspel av Anton Fagerström i mål så lyckades Portugal till sist att vinna med 1-0 efter mål av Linus Korkea-aho. Ett ack så viktigt mål.
Andra matchen var mot Nigeria, ett ihop plock av finsktalande Jeppisbor som kunde sätta käppar i hjulet för vilket lag som helst. Dock räckte det inte till mot ett storspelande Portugal, som efter mål av Henry Söderlund och Mathias Emet tog en komfortabel 2-1 seger.
Tredje matchen var mot Finland, som gjorde VM-debut i minibolls sammanhang. Finland bestod av massa Kiisto spelare från Vasa, och de var troligtvis det laget som mest gjorde sig förtjänt av sitt lagval. Dock var Finlands minibolls prestationer flera gånger bättre än i vanlig fotboll. Efter en spännande match lyckades Portugal dock få hål på den Finländska muren, som by the way borde byggas mellan Kronoby och Kokkola, och Henry Söderlund kunde göra det viktiga 1-0 målet som räckte till seger.
I den fjärde matchen väntade gruppfinal mot England. Samma England som vi hade mött i final både 2008 & 2009. Ett England under ledning av Toni Mensakov. Vinst skulle garantera en kvartsfinal plats, men om vi förlorade skulle vi troligtvis varit utslagna. Matchen var jämn och hård, men med bara några minuter kvar steg undertecknad fram och avgjorde matchen med ett mål. Jag vet inte vad som var skönare, att få göra mål eller att få slippa höra Rasmus Snåres kommentar: "Jaaa Karvin du veit ju nog att ja ha gjort lika mang mål som te!". Nirvana, at last.
I kvartsfinal fick vi möta Frankrike, precis som på riktigt var Frankrikes lag mång kulturellt, och de spelade en snabb anfallsfotboll som gick ut på att få bollen till Sanjay Gonsalves. Matchen blev en riktig nagelbitare, men något skönlir blev det tyvärr inte eftersom planen var lika hal som en skridskobana. Teknik betydde ingenting, balans allt. Vid ställningen 1-1 så kunde matchen ha gått hursomhelst, men efter en tilltrasslad situation efter en hörna så sparkade undertecknad bollen i mål och Portugal vidare till semifinal.
I semifinal så var det inga mindre än Ryssland som stod för motståndet. Ett Ryssland bestående av massa Öja-bor där hälften tydligen heter Björkskog. Ryssland bjöd på hårt motstånd, men när slutsignalen ljöd hade Portugal ändå vunnit med 2-0, efter mål av Linus Korkea-aho och Robin Högqvist (!).
Nu var det dags för final. Finalernas final. En match som vi alla hade drömt om att få spela, och avgöra. Inför filmkameror och en stor publik stod fjolårssegrarna Irland för motståndet. Ett Irland med lirare som Juho Friberg och Böni Sundqvist hade precis som Portugal gått obesegrade genom turneringen. Det var turneringens två bästa lag som fick mötas i final. Tyvärr så blev inte matchen någon vacker tillställning, utan en chans fattig match som till sist slutade 0-0, vilket betydde att ett straffavgörande väntade. Vi missade våra straffar, de gjorde mål på en av sina. Irland minibolls mästare 2011. Grattis Irland.
Nu inleds hårdträningen inför minibolls VM 2012. Hoppas och tror att vi då kommer att vara ett ännu starkare lag, månne vår lagledare kanske också inser att miniboll inte kan spelas av personer med nordligare ursprung än Jakobstad. Den som lever får se.
VM-silver är också värt att fira. Därför hade vi efter finalen bokat Brahes bastu i V:by, en bastu som min Morfar hade suttit 2503 gånger i. Enligt Brahes "Bastutoppen" lista. Spekulationer om att jag vara adopterad fick igen fart, eftersom undertecknad aldrig har gjort sig känd som någon stor bastubadare...
Efter en lugn och städad bastutillställning blev det att bege sig till det lokala hotellet. Hotellet levererade, big time.
Troligtvis bästa lördagen på hela sommaren.
Tack och förlåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar