Efter tre år av ihärdig misshandel så kom den dagen då jag gav upp. Jag pratar förstås inte om min gamla rumskamrat, utan om min gamla dator. Den har hängt med i vått och torrt, tagit emot blod, svett och tårar på sitt tangentbord utan att ge efter. Ända tills nu. När man märker att man knappt kan se på en film utan att den hackar så är det dags att göra någonting åt saken. Det jag gjorde var att gå in till Johan Salo på Anvia, säga rakt ut att jag inte vet någonting om datorer för att följaktligen gå ut därifrån 625 euro fattigare med en dator rikare. Just den datorn skriver jag nu detta inlägg på, knappast det sista.
Är någon intresserad av en billig laptop så är min gamla nu till salu, till ett diskutabelt pris dessutom.
Sista veckan, för min del, på Strampen inleds idag. Sommaren börjar närma sig sitt slut, och snart blir det dags att återigen skaffa sig ett liv. Skönt är bara förnamnet. Reykjavik är efternamnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar