En natt i Pensala.

I brist på andra människor att prata med så kan man ju alltid skriva av sig lite här. För mellan varven så kommer jag ihåg att jag faktiskt har en blogg, har ingen aning om hur välbesökt den är o.s.v men hur som haver så är den öppen för allmänheten, vilket gör att jag lite känner mig tvingad att uppdatera den nu som då. Vet inte om det är "nu" eller "då" just för tillfället, men hur som haver så är detta en uppdatering.

Det bästa med att spendera en natt i Pensala är att här får man verkligen ladda batterierna, man behöver inte vara det minsta orolig för att hamna ut för någonting alls som skulle kunna störa nattsömnen. Här är det mörkt, regnigt och ruggigt. Ungefär som i Liverpools omklädningsrum. Men, det är just detta jag troligtvis behöver inatt. För ibland kan det lätt bli för mycket av det goda, vilket leder till att det inte smakar lika gott längre. Metaforiskt talat.

Konsten att veta när man ska tiga och när man ska tala är ett okänt fenomen för mig. Oftast säger jag fel saker i lägen när jag ska tiga, och tiger i de lägen där jag verkligen borde tala. Varför är det på det sättet? Varför kan man inte bara förstå att nu är det inte rätt tillfälle att säga exakt det man tänker, och istället hålla tankarna för sig själv och prata om vädret istället. Det kan aldrig bli fel när man pratar om väder.

Nåväl, känns som att det har förutsättningar att bli ett långt intetsägande låtsas filosofiskt blogg inlägg som ingen annan än jag har någon som helst glädje av. Så kanske man borde call it a night? Eller så fortsätter man skriva... Vilket jag tänker göra nu, endast därför att jag inte har någonting annat att göra.


Att resa bort är nyttigt för kropp och själ. När man känner att man har kört fast i livet, man gasar å gasar men har inte lyckats få i någon växel, då borde man förstå att röra på sig. Upp eller ner, höger eller vänster, hit eller dit, ingen skillnad, bara någonting händer. Livet är för kort för att köra fast, man måste alltid sträva efter att komma framåt. Påväg någonstans, inte påväg bort, men påväg framåt. Mot ett mål. Alla behöver ett mål, undrar vilket som är mitt mål i livet?

Jag slår fast att ens mål måste ha någonting med lycka att göra. För om man inte är lycklig så kan man ju inte ha uppnått sitt mål? Eller? Nåväl, i min filosofi så hänger mitt livsmål ihop med att jag är lycklig. Men om jag är lycklig nu som 22-åring, betyder det då att mitt mål redan är uppnått och jag bara måste försöka hålla fast i det jag har nu? Eller betyder det att jag inte kan veta vad lycka är ännu förrän jag har fått prövat på alla de saker som jag har drömt om sedan jag var liten? Man kan väl inte vara lycklig till fullo om man inte känner ro?

Ro. Om man längtar efter någonting nytt så kan man inte på samma gång känna ro, och utan ro så kan man inte vara 100 % lycklig. Vilket betyder att jag inte har uppnått mitt mål i livet, även om jag är nöjd och lycklig så känner jag ingen ro. Härligt, känns bra att livet inte är färdigt vid 22 iaf. För utan ett mål, varför ska man då spela? En liten fotbollsmetafor där.

Nåjaa, dags att sätta upp ett mål här i livet. Lycka kan vara att skaffa familj, ha ett bra jobb, ett fint hus. Men man kan ändra uppfattning om sin fru, jobbet kan bli en plåga och hus kan brinna upp. Lyckan är inte evig. Ingenting är för evigt. Inte du, inte jag. Inte solen, inte stjärnorna. Inte ens Pensala skola...