Up in the air.

En bra film är en film som har ett budskap. Ett budskap som får en relatera till saker och händelser i ens eget liv, ett budskap som framkallar svår definierade känslor, såsom glädje och sorg. Hade hört att "Up in the air" skulle vara en bra film, och eftersom jag denna kväll mitt i allt fick tid över så bestämde jag mig för att se den. Ett beslut som jag inte ångrar. Så mycket att relatera till sitt eget liv så man blev helt, på ren svenska, fucked up.

Filmen kretsar kring allas vår käre George Clooney, en man vars arbete är att sparka folk. Ett riktigt drömyrke för en känslokall sadist som går igång på att krossa folks drömmar. George börjar bli till åren kommen, runt 50 skulle jag tippa, och han är på resande fot 270 dagar om året. Han har inget riktigt hem, ingen fru, inga barn. Han är sitt jobb, och han älskar det. Hans mål är att en dag klara av att avverka 1,7 milj km i ett flygplan. Inte att bli lyckligt gift, inte att se sina barn ta sina första steg, inte att ha ett stabilt liv. Man brukar ju säga att det som gör dig lycklig är bra för dig, men det som gör en lycklig kan också göra en ledsen. Det är inte roligt att vara ledsen. Vilket George också blir, när han väl finner en kvinna. Kvinnan visar sig ha familj och barn, och krossar George genom att påstå att han är en "parentes" från hennes verkliga liv. En undanflykt när allting annat går åt helvete.

Det finns en vacker scen i filmen när George försöker övertala sin systers fästman om att inte ställa in bröllopet. Systerns fästman tycker att det liv som George har verkar vara så problemfritt, och resonerar som så att det finns ju ingen mening med allt. Man skaffar barn, köper hus, tar lån, barnen får barn, man blir gammal och man dör. Är det allt som livet har att erbjuda? George håller först med och tycker att han har helt rätt i vad han säger. Men sedan händer det någonting, hans karaktär i filmen kommer till insikt om någonting mycket mycket viktigt i livet. Han frågar systerns fästman: Tänk på de bästa minnena du har, i hur många av dem så är du ensam?

En fråga värd att ställa. En fråga som gör att man naturligt själv börjar relatera till sitt eget liv. Kan inte på rak arm komma på ett enda bra minne från mina 22 levnadsår var jag skulle ha varit ensam. Inte är det ju precis som att man går runt och skrattar och ler när man går ensam i en lägenhet, sitter själv i bilen eller går ensam till skolan. Om det var meningen att man skulle leva ensam så skulle naturen ha sett till att man kan fortplanta sig ensam. Nu är det inte så, och det finns en tanke bakom det hela. Det är jag säker på.

Då har jag nu konstaterat att jag har inga bra minnen från när jag är ensam, och börjar naturligt då istället tänka igenom de bra minnen som jag har. De bästa minnena jag har är från stunder, små sekvenser i mitt liv som man aldrig någonsin kommer att glömma. Det är inte de stora stunderna som när man tog studenten, kom ur militären eller fick körkortet. Det är de små stunderna, de stunder som bara hände. Som inte gick att planera. Men jag är aldrig ensam, utan mina bästa minnen är alltid i sällskap av människor jag bryr mig om. Samma människor som jag vet också brydde sig om mig när det begav sig. Vissa gör det fortfarande, andra har gått vidare.

Mina bästa minnen är så utspridda över alla dessa år, och personerna som medverkat är många. Det hinner komma många personer på besök i ens liv under en livstid. Vissa lämnar också spår som aldrig försvinner. En stund som kan vara glömd redan nästa dag för en person kan vara en stund som jag för evigt kommer att klassa som en av de bästa i mitt liv. Så många minnen, så många människor.

Man kan inte leva i minnen, vilket är tur, för minnen har hänt och går inte att påverka. Man kan alltid tänka tillbaka och säga att allting var bättre förr, men vad tjänar det till? Ingen vet någonting om framtiden, det enda man vet är att den kan man påverka. Genom val, val som man gör konstant varje dag. Redan det att man svänger höger istället för vänster kan vara skillnaden mellan liv och död. Det är det som är det spännande med framtiden, för vilken väg man än väljer så finns det ett öde som väntar just för den vägen. Jag tror på ödet, men jag tror att alla väljer sitt eget. Det finns inte bara ett öde som är menat just för mig.

Vad lär jag mig då av dessa tankar? Jo, man föds till världen ensam, man kommer att gå i graven ensam, men tiden där emellan är gjord för att delas.