Det blir bara längre och längre tid emellan mina blogginlägg, så var det ju inte tänkt. Borde ta mig i kragen och förstå att bloggen bör uppdateras med korta inlägg varje dag istället för långa utläggningar en gång i veckan, men när inspirationen slår till så finns det inga gränser. När inspirationen inte infinner sig kan man heller inte tvinga fram den, för se ni, denna blogg är min terapi, skriven för mig, och även för dig som vill veta lite vad som kan tänkas föregå i mitt liv just i den stunden.
Under en dag tänker man tusentals tankar, många problem rusar igenom huvudet, många små glädjeämnen dyker upp som man inte ens hade räknat med innan man steg upp ur sängen och många utmaningar för varje dag med sig. Vissa väljer att anta de utmaningar som erbjuds, ta de chanser som kommer, hoppa rakt ut utan fallskärm och sen ser hur man landar. Ibland kan man landa mjukt och skönt med ett leende på läpparna, ibland så landar man på huvudet i asfalt och bryter nacken. Oberoende så ångrar man sällan att man tog chansen, hellre landar jag på huvudet med bruten nacke än lever ett helt liv fullt av ånger.
Denna dag var bara en dag av många i mitt liv. En dag som kom och var över innan den ens hade börjat känns det som. Världen har inte blivit en bättre plats idag, jag har inte blivit en klokare människa och jag är inte närmare självuppfyllelse idag än jag var igår. Mentalt, tidsmässigt så finns det ingen deadline.
Kan dock meddela att United kryssade i Marseille ikväll, 0-0. En av de tråkigaste matcherna på mycket mycket länge enligt mig. Kollade matchen på en dålig stream med franska kommentatorer, förstod lika mycket som en finne i Närpes.
Det händer dock saker ute i den stora världen, efterfrågan på statsvetare har aldrig varit känts större än just i detta nu. Först var det Tunisien, sedan Egypten och nu är det Libyens tur. I Tunisien gick det relativt smärtfritt, i Egypten blev det genast lite knepigare och nu i Libyen så kan det gå riktigt åt helvete. Rent ut sagt.
Lite bakgrund till varför detta kommer att bli knepigt är kanske helt på sin plats. Har aldrig varit någon expert på Gaddafi, men lite har man ändå snappat upp nu under den senaste tiden, och även före dessa händelser så hade jag en relativt bra bild av honom. Gaddafi tog makten i Libyen nångång i slutet av 1960-talet, och har nu regerat i över 40 år. Under honom har Libyen blivit ett, med afrikanska mått, väldigt välmående land ekonomiskt. Bland annat tack vare de stora oljetillgångarna som finns. Gaddafi har även en son som har spelat serie A fotboll i Italien, vilket i sig är väldigt intressant. Må vara att det bara blev en match i två olika lag under hans Italien karriär, men tänk ändå att sonen till en diktator kan få chansen i Seria A. Det finns ingen jävla ordning på denna planet.
Gaddafi har också haft förståndet att bli homeboy med alla kvinnors hatobjekt nummer 1, mansgrisen personifierad, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Gaddafi har stängt av vägen för afrikanska flyktingar att ta vägen från Libyen till Italien och Europa. Någonting som hela EU har varit väldigt tacksamma över. Utan Gaddafi som vaktar gränserna finns risken att miljoner afrikaner strömmar in i Europa, någonting som ingen av de europeiska medelhavsländerna är särskilt pigga på. Det sägs att Berlusconi är mycket god vän med Gaddafi, och eftersom Berlusconi är en italiens ledare, ett Italien som har en del att säga till om i EU, så har EU i detta fall mycket svårt att enhälligt fördöma allt det som händer i Libyen. Tänk själv om din kompis hamnar i slagsmål och slår ner någon, fast våld används så försvarar du honom ändå till slutet. Dålig liknelse kan tyckas, men man sviker inte en vän i nöden. Vet inte om Berlusconi kommer resonera så när de civila dödsoffren i Libyen stiger över 1000 sträcket, vilket det troligtvis gör närsomhelst.
Gaddafi har ändå lärt sig av misstagen som Mubarack gjorde i Egypten. Där svek militären och vägrade skjuta på sina landsmän. Gaddafi har istället hyrt in legosoldater som inte har några känsloband till det Libyska folket och istället blint kan lyda de order som kommer. Gaddafi är en galning, och han har sagt att han kommer att dö som martyr i hans tal igår, och det lär troligtvis bli så. Revolutionen som pågår i Libyen kommer att bli den blodigaste hittills, eftersom folket vet att de i slutändan kommer att vinna om de inte ger upp. Det enda sättet för en diktator att sitta kvar är genom skrämsel, när skrämsel faktorn försvinner är folket inte längre rädda och en diktators dagar är räknade. Får se nu om Gaddafi kan skrämma folket till lydnad eller om folket lynchar Gaddafi? Jag tror på det sistnämnda.
Hittade annars idag en rese möjlighet till Libyen, skulle kosta 1300 tur/retur över helgen. Intressant att flygfältet i Tripoli fortfarande är öppet för internationell trafik, men det är väl bara en tidsfråga innan den stängs, om det inte redan har gjorts sen jag hittade resan. Skulle man ha pengar, vapen, mod och en kontakt i Libyen skulle man inte tänka två gånger. Om, Om och Om. Hatar det ordet, men tyvärr så är det bara så att talk is cheap, därför ganska onödigt att skriva om sånt här eftersom det inte leder någon vart, och i detta fall så är det inte tanken som räknas. Folk dör på gatorna och jag ligger hemma under täcket och skriver om att jag skulle vilja vara där. Hyckleri. Skulle dock motivationen vara tillräckligt stor, t.ex. min bror skulle ligga på sjukhus där, ja då skulle man finna pengar, möjligheter och mod att åka dit direkt. Det libyska folkets lidande påverkar dock inte mig på ett personligt plan så pass att jag skulle offra allt för att vara där, och möjligtvis är det mer äventyret som lockar och chansen att få vara med nära historia skrivs än det att jag kan hjälpa ett folk som jag inte vet någonting om. Är motivationen den rätta finns det inga hinder som inte går att övervinna. Det gäller med allt. Enda hindret är en själv.
För mig kvittar det ärligt talat om det händer i Libyen, Kina, Nordkorea eller Kuba. Jag skulle ändå vilja vara där för att uppleva det med egna ögon. Vem vet när chansen kommer?
The power of the people is something beautful.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar