Kalasdags.

Hipp Hipp Hurra för min kära kämppis Harry. Han fyller nu den aktningsvärda åldern 23, och det är ännu en ålder som man kan fira. Sen när siffran börjar på en 3:a så tror jag det får vara färdig firat, men då igen så resonerar vi ju alla på olika sätt när det kommer till att åldras.

När jag var liten så trodde jag att vår familj måste varit den sämsta i hela världen på att hålla tider. Det var inte bara en gång jag fick sitta ensam i bilen i 15min och vänta på att resten av min kära familj skulle infinna sig så vi skulle kunna hålla tider. Redan då fick jag klart för mig att tider är till för att hållas, tyvärr så har många av mina medstuderande inte riktigt samma principer. Som t.ex. i detta läge, Harrys Kalas var utsatt att börja 15.00, nu är klockan 15.20 och ingen annan än Sofia och hans familj är här för tillfället. Det är då känslan av nervositet börjar smyga sig på, har jag några kompisar alls? Och isåfall, var är dom? Det där med tider, de finns av en orsak. Då igen så är det ju inte bara en gång i mitt liv jag själv har kommit försent, men att vara kroniskt försenad är en sjukdom. Precis som alkoholism och drogberoende. Ish.