På samma gång som WBN firades för fullt i Vasa var jag ute på lite äventyr här i Reykjavik. Efter gårdagens träningspass följde jag med min polska vän på en liten utflykt. Han skulle nämligen, efter en månad här på ön, få sitt isländska abonnemang att fungera. Hans polska telefon var låst så att det endast gick att ringa med ett polskt abonnemang, och det är ju inte riktigt ekonomiskt att ringa med ett polskt nummer här på Island, så att säga.
Först trodde jag att det var en butik ganska nära vårt gym, han uttryckte sig på följande sätt: "Do you want to come with me to a store just around the corner, I have to fix my phone!" Då tror man för det första att a: Butiken är runt hörnet b: Det är en butik. Efter att vi hade gått i 30min utan att hitta "butiken" så började jag ifrågasätta vitsen med det hela, då visar det sig att a: Han har ingen aning om var butiken är b: Det är ingen butik vi söker, utan en polack som tydligen kan "fixa problem".
Efter ungefär 45min så hittar vi till slut den adress där "fixaren" bodde. Polacken gick in, och jag trodde att nu har jag sett honom för sista gången. Själv stannade jag utanför och vaktade dörren. Efter 10min kommer han ut, lite fattigare och han påstod att hans telefon borde vara fixad tills imorgon.
Polacker är ett suspekt folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar