Karaflunssu.

Drabbas man av detta milleniums version av digerdöden så får man verkligen känna sig dödlig. Människan må ha funnit mediciner till allt från cancer till tandvärk, men en sån elementär sjukdom som karaflunssu så har människan inte lyckats rå på. Jag köper sen inte argument som att antibiotika, penicilin eller burana skulle råda bot på denna sjukdom, det är och förblir en myt. Karaflunssu botas endast av en moders kärlek, men eftersom min kära moder hellre ser på "på spåret" än tar hand om hennes döende son så betyder det att jag är riktigt illa ute.

För att trösta mig i mitt våndande så tänkte jag att jag kunde ta och catcha up med lite läsning. En trevlig liten bok skulle säkerligen få mig på gott humör och se till att förminska min symptom. Jag tänkte att en gammal hederlig klassiker som "Den unge Werthers lidande" skulle få mig på ett bättre humör. Ack så fel jag hade. 3h senare så var boken utläst och jag hade totalt glömt bort att jag var sjuk, istället så började känna ett sånt medlidande för den unge Werther att jag istället för karaflunssu började känna en otrolig sympati för den unge mannen.

Hur patetisk den boken än må vara ur flera olika synvinklar så går det inte att komma ifrån det faktum att den boken är djupare och mer gripande än någonting som jag tidigare läst. Nu har jag dock igen vaknat upp ifrån min läskoma och tänker igen börja fundera på 2000-talets utmaningar istället för hjärtekrossade 1700-tals tyskars självmordsönskningar.