Bastu transport AB.

Onsdag kväll på Handelsesplanden 5 betyder i s ig ingenting. Därför är det viktigt att nu som då visa sig utomhus. För se ni hemma i lägenheten, som dessutom gapar tom när jag inte själv befinner mig här p.g.a. kämppisbyte, blir ingen människa gladare. Dock blir Åbo Akademi bra mycket gladare, eftersom jag här hemma har uppvisat en sällan skådad självdisciplin och verkligen gjort mig förtjänt av den ålder som står på mitt pass. Vilket jag inte gör så riktigt ofta i allmänhet, men vem lider nu av det. På samma gång som jag väntar på att min örtbaguette ska bli klar (det är okej att äta örtbaguetter, det är däremot inte okej att se ett desperate housewife marathon) ska jag nu ta och skriva lite om dagens äventyr.

På Brobyggarans 1-års fest fredagen den 13:e april fick vi av SSHV en bastu (!) En äkta bastu för en normalbyggd person, eller två små flickor eller en halv Gustaf, lite beroende på vilka mått ni använder. Hursomhaver, bastun hade SSHV själva fått som årsfestgåva någon gång för länge längesedan. Stunden var kommen för en annan studentorganisation att få njuta av bastun, så de bestämde sig för att ge den åt oss. För det är exakt det som de flesta 1-åringar önskar sig till 1-års present, en bastu. Efter några telefonsamtal for jag och Brobyggarnas alltid frivilligt tvingade talkoarbetare Lucas Nyman och hämtade bastun från SSHV:s källare.

Bastun var en vacker syn och några människor hade verkligen lagt ner på tid och möda på den. Beccis hade tagit på sig att vakta Bastun över sommaren, så vi skulle då transportera den till hennes terass, beläggen vid Åbo Akademi. För er som inte vet hur Vasa ser ut så kan jag informera er om att Hanken och Åbo Akademi ligger ungefär 500m från varann med en uppförsbacke på vägen när man kommer från Hanken hållet. Jag och Lucas räddes förstås inte uppgifter, de manliga och fysiska praktexemplar som vi tror vi är. Med betoning på tror. Efter tusen svordomar, 5l svett och tre uppsägningar av vänskap fick vi tillsist bastun transporterad till dess destination. Slutet gott allting gott. Trodde vi.

Dagen efter ringer en förskräckt Beccis åt mig och säger att bastun inte längre är önskvärd, eftersom fanskapet inte fungerar! Mina ingenjörskunskaper räcker lika långt som att bygga lego så enda alternativet var att transportera bort den. Jag kände hur paniken började närma sig, vem skulle vara villig att ta emot en bastu som inte fungerar? Jag hade redan tänk tanken om min nya kämppis kanske skulle vilja ha den till sitt rum som inflyttningspresent, alternativt mor & far skulle få den som ett tecken på tacksamhet över allt de har lärt mej (?). Hursomhaver, som så många gånger tidigare konstaterats har jag bättre vänner än jag förtjänar.

Efter några samtal hade jag fixat både plats och transport. Trodde jag. Passligt nog så passade Lucas och Alex på att bjuda in sig själva till mitt på kaffe här mitt på dagen. Efter att jag hade fyllt deras munnar med kaffe och bjudit på mitt trevliga sällskap så bestämde jag mig för att släppa bomben: ”Jå dehär pojkar, sku ni vila koma mee ti ÅA en stund, ja sku måst få flytta dehä bastun igen å ja sku itt rikti klar ov e själv... Snälla...” Eftersom båda dessa herrar besitter hjärtan av guld och stod i tacksamhetsskuld efter kaffet så gick de motvilligt med på att komma och hjälpa till. Bastuns nya boplats var på andra sidan gatan, men det är en jävligt lång väg, speciellt med tanke på att bastun fyra ursprungliga hjul hade minskat till två p.g.a. trottoarkanter. En bastu på två hjul är jävligt mycket tyngre än en bastu på två hjul kan jag intyga. Efter blod, svett, pensionärer, två krig, femton sjukdomsepidemier och en ekonomisk depression fick vi den ändå transporterad till målet på andra sidan gatan. Då ringde jag fröken Nybacka och kvittrade ett glad budskap: ”Jaa he va Karvins bastutransport jäär morjens”. Av någon underlig orsak ville hon inte ha bastun i sin lägenhet (vem vill nu int ha en bastu inne hos sig?) så vi fick lov att transportera den till ett lager på vinden. Ingen panik, det finns ju hiss. Trodde vi.

Lagret fanns på våning 7, hissen gick till våning 6... Om ni tror att det är tungt att skuffa en bastu på två hjul så är det ingenting emot att bära en bastu en våning. Alex är också konvalesent så han kunde inte bära, men fröken Nybacka lyfte för två, Lucas lyfte så svetten rann, Alex dirigerade som arbetsledare och jag tog i för mer än jag är värd! Efter en kamp som endast kan jämföras med Davids kamp mot Goliat fick vi tillsist in bastun i lagret, med 2cm marginal så rymdes den in genom dörren. Där vilar den nu i väntan på att flyttas igen, då av nästa styrelse eller någon annan som har en dödsönskan. Slutet gott allting gott.