100 000 km i vått och torrt.

Det känns som igår. En mörk vårdag 2006. Jag och min far åkte iväg till storkyro för att kolla på en bil. Bilen skulle fungera som min 18-års present, ett löfte som jag hade fått av honom eftersom jag valde att gå i Topeliusgymnaiset istället för att flytta till Jakobstad. En muta, en gåva, ogenomtänkt var det iallafall. Tre åt till med mig i huset kanske kändes som en bra ide för stunden, ungefär som halv 4 logik utanför Ollis kan få de mest dumma ideérna att verka helt vettiga för stunden. De skulle kastat ut mig när de hade chansen. I vilket fall som helst, den mörka vårdagen 2006 i Storkyro var första gången jag fick se henne. Hon som har stått hos mig i både glädje och sorg, regn och solsken, storm och fest. Min Mazda.

Idag spräckte vi 200 000 km sträcket. En till milstople i vår gemensamma historia är uppnåd. Och vi är lyckligare tillsammans än någonsin tidigare. Även fast vi har haft våra strider med diverse besiktningsmän som inte har förstått att en bil inte skall eftersträva perfektion, utan att charmen sitter i de små felen, även fast vi har kört över diverse rävar som har fått bilen att läcka kylarvätska så att motorn skär och fastän den inköpta Japanska dvd-spelaren inte längre funkar så funkar fortfarande vi.

Många är det som har skrattat, många ä det som har hånat, många är det som har nedvärderat. Det rör oss inte i ryggen. Vi vet att vi kan lita på varann. Du sviker inte mig och jag för dig inte till skroten. Det är en deal som slår alla löften man kan ge åt en annan människa i en kyrka. Alla nätter vi har spenderat tillsammans, allt från den gången vi blev tvugna att köra hem en stackare när stackarens far hotade med polis till den gången du värmde mig när en viss kosovoalban inte öppnade dörren efter krogen. Så många minnen samlade i en så liten sak.

Ratten kanske ä r lite sned. Backspegeln kanske är sprucken. Backlucks handtaget kanske är sönder. Vänster framdörr kanske inte går helt fast. Den årliga städningen kanske inte är så årlig. Tvättandet sköts av regnet. Men känslan att ha spenderat över 100 000km tillsammans, den historia som har skapats, de människor som har passerat. Det har sitt värde.

Du å jag min blåa pärla, du å jag. 100 000km till.