Borde väl, som vanligt, inleda detta inlägg med att be om ursäkt för min lathet, oduglighet och blotta existens. Sådär, nu var det gjort. Ursäkter hit, ursäkter dit, men det mesta som är fel här i världen är faktiskt mitt fel. Det jag ber om ursäkt för denna gång är förstås att jag inte alls har orkat bry mig om denna blogg på en bra stund. Borde troligtvis ändra koncept på den helt, korta små inlägg som berättar en rolig anekdot från dagen, tipsar om roliga klipp eller bara allmänt pigga upp läsaren. Tyvärr är detta inte en sådan blogg, livets små roligheter bör man uppleva, inte läsa om. Men det är klart, en rolig anekdot nu som då skadar väl inget.
Idag har jag fått upplysa en vän om att midsommaren faktiskt kommer att vara över en helg denna sommar (!) Han blev väldigt glad. Lät bli att dumförklara honom med ord, men allt som oftast säger en blick mer än ord kan. Dock slår ingenting när en nära vän, ursprungligen från Södra Finland, som en natt för ungefär ett år sedan grämde sig över att han inte kunde betala en räkning eftersom nätbanken var stängd... Om du inte förstår det roliga i det har du ingen rätt att läsa vidare här. Tack och hej.
För er som klarade denna lilla prövning följer nu det inlägg som jag från början hade tänkt skriva. Jag har tänkt som så att när jag väl skriver någonting nuförtiden kan jag lika gärna skriva ordentligt. Troligtvis har några av er scrollat igenom inlägget och redan konstaterat det som doktorn konstaterade redan för 24 år sedan. ”Pojtsi har ju na feil i huv!”. Du hör inte mig argumentera emot.
Fotboll. Det var kärlek vid första bollkontakten. Ända sedan jag för första gången fick sparka der ljuvligt klotforamde lädret har jag varit kär. Men säg den kärlek som inte svalnar. Som liten parvel fanns det inte någonting annat i mitt liv än att jag skulle bli fotbollsproffs. Allting i livet handlade om och kring fotboll, livet har aldrig varit lättare. Den man som jag har haft, och fortfarande har, mest respekt för är han som lärde mig hur man sparkar boll. Hans ord var lag. I normala fall hade jag väldigt svårt att lyda det som mina föräldrar eller lärare sade åt mig, men sa min tränare att jag skulle springa, då sprang jag. Sa han att jag inte fick äta godis, då åt jag inte godis. Sa han åt mig att sova med bollen under täcket, då sov jag med bollen under täcket.
I takt med att man blev äldre blev man också klokare. Mycket händer i livet när man växer upp. Den lilla ljuva bubblan som man befinner sig i ute på landet spricker direkt man växer ur lågstadiet och tvingas att åka in till den bistra verkligheten i staden. Nya vänner, ny miljö, men kärleken till fotbollen var oförändrad. Målmedvetenhet hos mig har det aldrig varit något fel på, mitt problem har alltid varit att jag inte vet när jag ska ge upp. I högstadiet hör det till att man ska göra vissa saker, dricka, röka, snusa, festa osv. Ingenting fel med det. Min tränare hade dock upplyst mig om att man blir sämre fotbollsspelare av sånt. Jag har fortfarande aldrig varken rökt eller snusat. Drickandet och festandet är väl bara undantagen som bekräftar regeln att även solen har sina prickar.
Efter tre år i gymnaiset var jag fortfarande lika säker på att det var fotbollsspelare jag skulle bli. Övervägde att flytta till Sverige eller USA (!) för att börja gå på fotbollsgymnasium. Slutade dock att jag lämnade hemma i Pensala, körde varje dag till jeppis tur/retur för träning och för varje gång man körde slockande gnistan en aning... B-juniorstiden, sista åren som junior var dock fotbollsmässigt den absolut bästa tiden. Livet lekte helt enkelt. Vi var underbart gäng som uppgicks konstant även privat. Utanför plan flöt allting på, man fick lägga tid på sådant som man verkligen ville. Allt sådant som är viktigt här i livet. Those were the days...
Säg den sol som skiner för alltid. Efter B-juniors tiden blev det dags att bli vuxen plötsligt. JARO ville skriva kontrakt, men innan dess hade jag bränt nerverna till den grad att jag sparkade sönder en tå genom att helt sonika sparka in i väggen. Varför sparkar man då foten i väggen? Säg det den som vet. Utanför plan gick det likaså inte så som man ville, verkligheten han ikapp. Efter ett år med JARO var fotboll det värsta jag visste. Det bästa med träningen var när den var över.
Efter ett år som ungdomsproffs gav jag upp. Hade två år kvar på kontraktet, men glöden hade slocknat. Om man inte brinner för det man håller på med ska man sluta. Gäller allting här i livet. Livets glöd slocknar dock inte lika snabbt. Fortsatte ändå med fotboll, inte kanske för att jag ville, men för att jag inte visste om något annat. Två år i division två, två år i division tre och nu inne på mitt andra år i division 4. I takt med att studiepoängen trillar in har fotbollskarriären gått ner. Lika glad är jag för det.
I fredags hade vi hemmapremiär för säsongen med NIK. Vi var 11 man, ingen på bänken. Matchen spelades på grus. För motståndet stod FC Sääripotku från Kokkola. Funderade innan matchen varför i helvete jag orkar hålla på? Vad får mig att gång på gång åka hem, dra på mig skorna och springa efter bolljäveln i 90min? Är jag besatt? Tvångsbeteende? Vet jag som 24-åring faktiskt inte bättre? Svaret fick jag efter matchen.
Vi vann sist och slutligen med 2-1. Vi fick spela 60min med en man mindre på plan efter att vår ena mittback hade gått sönder. Jag gjorde vinstmålet. Efter matchen var alla glada och nöjda, även jag. Vinst eller förlust, regn eller sol, i glädje och sorg. Fotbollen kommer alltid att finnas där, även fast kärleken inte längre är lika stark som den en gång var.
Mycket ändras här i livet, men fotbollsspelare, det är man livet ut. I glädje och sorg.
Vare sig man vill eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar