Under fotbolls VM 1998 blev jag otroligt charmad av ett visst litet "nytt" land, nämligen Kroatien. Kroatien flög fram till semifinal, anförda av den underbare Davor Suker, men där tog det stop mot hemma nationen Frankrike. Kan vara en orsak varför jag än idag inte kan unna Frankrike något gott, varken i fotboll eller i andra sammanhang. Idag har jag för första gången i mitt liv fått vandra på kroatisk mark, eftersom jag nu befinner mig i Zagreb. Att ta sig hit var ett äventyr i sig, vid den slovensk-kroatiska gränsen blev tåget först stannat vid den slovenska sidan var efter fem gränsvakter genomsökte tåget. Väl över gränsen till Kroatien blev tåget igen stannat, var efter fem stycken kroatiska gränsvakter genomsökte tåget. Tacka vettja EU och dess öppna gränser, Kroatien förväntas dock bli EU-medlem 1 juli 2013 och på samma gång ta i bruk Euron. Så den som vill dricka billigt öl gör klokast i att resa hit innan dess, för med Euron kommer även höjda priser. Bara att se på Slovenien.
Väl framme på mitt hostel togs jag emot av en amerikan som visade mig runt. Det tog runt 30min innan han kläckte ur sig att han också bara var gäst på stället och att ägarinnan borde dyka upp senare. Efter att jag hade gjort mig hemmastadd, och fått muntur, visade det sig att jag också hade en Singaporean i rummet. Vi tre slog följe och gick ut på stan för att få en bit mat. Men för att återkomma till amerikanen, han var allt annat än alldaglig...
Killen är 59 år gammal och heter Patricio. Ursprungligen hemma från Chile flydde han undan Pinochets regim i mitten av 70-talet till släkt i Miami. Han har därefter gått armen (special forces), varit fotbollsproffs, sprungit 100m på 10,40, jobbat som personlig tränare i 30 år och killen hade nu varit på semester i Europa i ett år för att på samma gång söka idéer till ett nytt företag som han tänkt starta upp. Någonting med internet direkt försäljning. Hur som haver, killen vet hur man berättar en historia. Värsta med det hela är att allt mycket väl kan vara sant. Singaporeanen däremot hade kanske inte riktigt en lika intressant livshistoria, men han studerar ekonomi i London. Den Singaporeanska staten betalar för hela hans utbildning(även levnadskostnader i London) eftersom han har skrivit under ett kontrakt där han lovar att jobba för staten i sex år efter att han har kommit hem, vilket är ett kriterium för att få studierna bekostade. Killen har alltså som 20 åring skrivit under ett kontrakt som binder honom för de följande 11 åren av hans liv (fem år utbildning, sex år arbete). Vissa har lättare att binda sig än andra.
Förövrigt så kryllar stan av asiater. Utan kameror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar