Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge. Så sägs det. Bullshit må hända, men för den stackare som har väntat på att jag ska uppdatera bloggen så är nu i alla fall stunden kommen för en ordentlig uppdatering. Finns mycket att skriva om t.ex. om saker som har hänt, om saker som inte har hänt och om saker som kommer att hända. Eftersom det var ungefär två veckor sedan min senaste uppdatering blir det att bege mig djupt inne i mitt mörka minne och rota för att komma ihåg någonting. Lika bra att börja på.
Jag i ett tidigare inlägg lovat en redogörelse för Ekenäs-resan, så det är lika bra att börja med den. Efter att mitt halvår i Dragsvik så svor jag på att aldrig mera bege mig till Ekenäs. Ord som jag som vanligt hamnade att äta upp. Axu kom på den fixa idén att vi skulle åka och hälsa på Belle borta i Ekenäs, vilket jag efter några sekunders betänketid tyckte var en lysande ide. Sagt och gjort. Som guide fick vi också med lurat oss fröken Karlsson, inte kan man ju bege sig som utböling till Ekenäs, vem vet vad som kan hända om man tappar bort sig där... P.g.a av mitt penis komplex så tog jag förstås på mig att köra hela vägen ner till Ekenäs, man måste ju försöka få manlighetspoäng varje gång man får chansen när man är i min situation. Efter att ha våldtagit Axus bil ända ner till gummilandet så körde vi som värsta kungarna in i den anrika staden Ekenäs. Vi hade förväntat oss ett kungligt mottagande, ungefär som när en kung återvänder från ett slagfält. Vad vi fick var en krapulantisk Belle som tog emot oss någonstans ute på vischan i Snappertuna. Det blir aldrig som man tänkt sig, liksom.
Efter några timmar i Snappertuna så konstaterade jag att Ekenäs borna är riktigt trevliga. På samma gång tror jag att Ekenäs borna konstaterade att Pampesiska går att förstå utan tolk. Vi möttes halvvägs så att säga. Inget illa om Snappertuna, det var en riktigt trevlig fest och en bra möjlighet att få lära känna nytt folk, men när man väl är i Ekenäs så måste man ju få testa på Ekenäs berömda nattliv. Staden som aldrig sover. Som motsats kan jag ju berätta att Pensala kallas i folkmun för staden som aldrig har vaknat, men det är en annan historia. Väl inne i Ekenäs så blev det ännu en mellanfest innan vi väl tågade in till "Santa Fé". Det som händer i Ekenäs stannar i Ekenäs.
Morgonen efter så körde vi hem. Rik på nya bekantskaper och historier. Ångrar inte en sekund att jag åkte dit ner, och är redo att åka ner igen direkt tillfälle ges. Kanske Popkalaset?
Nästa på listan är då förstås högskole FM i fotboll. En högklassig turnering som detta år utspelade sig i Jyväskylä, staden som man mår bäst av att aldrig besöka. Martin Norrgård hade under flera veckors tid lagt ner fler timmar per dag än det teoretiskt finns på att se till att vi hade ett slagkraftigt lag på benen. Beställt tröjor, bokat buss, bokat "hotell", samlat ihop två lag (Dam&Herr) och sett till att vi alla var ordentligt taggade direkt turneringen började. För allt sitt hårda oavlönade arbete så förtjänar han ett stort tack, och om det tror jag vi alla som deltog är överens om. Det skulle inte ha gått utan en eldsjäl. Nu ska jag dra ut tungan ur Martins röv och skriva lite om själva turneringen.
Första matchen var mot fjolårsfinalisterna. En av förhandsfavoriterna. Vi kom dit i god tid före matchen, samlade ihop lite tomflaskor, fyllde dem med vatten samt lite "extra tillsatser" som Martin hade fått av Kari-Pekka Kyrö någongång runt 2001. Otroligt vad det blev fart på oss med en gång. Matchen då, ja den kunde ha gått precis hur som helst. Man märkte av att gänget aldrig förut hade spelat tillsammans och en kollektiv nervositet märktes, måhända var pressen att få representera "Åbo Akademi" för stor för oss att bära. Som Finlandssvensk har man inte råd att misslyckas. Sagt och gjort. Ville Ranta-aho, lillebror till den berömde Maki, visade varför Martin hade värvat honom från Helsingfors, och avgjorde matchen med sitt 1-0 mål. Motståndarna hade någon halvchans och någon stolpträff, men det blev aldrig riktigt farligt.
Den andra matchen blev bara en transsport sträcka till finalen och vi vann enkelt 5-1. Finns inte så mycket att skriva om den matchen. Efter matchen så blev det att äta näringsrik mat vid Rax, och sedan bums i säng för att ladda inför morgondagens final. Ungefär. Martin satt upp hela natten och vakade över oss som en far vakar över sin familj. Under natten så dök också två nyförvärv upp. Nyförvärv som hade tagit tåget enkom från Vasa för finalmatchen. En stor eloge för det.
Finalen då. Åbo Akademi-Vierumäki 1. Vierumäki hade nämligen två lag med i turneringen, ett bra och ett dåligt. Inför finalen så kom första laget och frågade ifall de fick ta med några extra spelare från andra laget p.g.a spelarbrist. I sann finlandssvensk fair-play anda så svarade vi: "I Hälveti hälder!". Fair-play är överskattat. Finalen blev en riktig nagelbitare, en match som det troligtvis skulle ha skrivits sånger om ifall resultatet skulle ha blivit ett annat. Vierumäki tog ledningen, men vi lyckades kvittera med några minuter kvar genom Patte Stengård. Matchen gick till förlängning. 10min silver goal, vilket betyder att fast ett lag gör mål så fortsätter matchen i hela 10min. Har alltid trott att det är Golden Goal regler som gäller i högklassiga turneringar, men tydligen har arrangörerna i Jyväskylä inte läst regelboken. I vilket fall som helst så lyckades jag med konststycket att skjuta in 2-1 målet för Åbo Akademi och jag hann redan i mitt huvud planera var statyn av mig skulle placeras vid Akademin. Men tankarna om min staty sköts snabbt i sank när Vierumäki med 30sek kvar av matchen lyckades kvittera. Matchen gick till straffar. Detta grymma lotteri. Vem skulle bli hjälte och vem skulle bli John Terry. Eftersom jag var minst så hamnade jag att skjuta första straffen. Med en puls 100 slag över det normala och med en återkommande bild i huvudet av hur Martin säger att jag har förstört hans liv om jag missar så går jag fram. Tar sats, skjuter, blundar och tänker på mamma. Öppnar ögonen, ser att bollen är i mål. Vänder mig om, skriker inombords men går så coolt som jag kan tillbaka till gänget och firar. Resten vill jag inte skriva om, men jag kan säga så mycket att vi förlorade. Och nu sitter jag här och gråter. Igen. Vissa minne är för smärtsamma.
I potten fanns det som sagt inte bara ära och ett FM-guld, utan vinnaren av turneringen skulle även ha kvalificerat sig för EM i högskole fotboll i Istanbul sommaren 2011. Vi var alltså 30sek och en straff ifrån en Istanbul resa. Bittert.
Summa sumarum en härlig resa med ett härligt gäng. Men turneringen har ändå lämnat en bitter eftersmak p.g.a resultatet. En silver medalj som jag aldrig kommer att vara glad över. Men nya tag nästa år!
Dagen efter finalförlusten så var det också seriepremiär med NIK i division 3. Grusplanen i Nykarleby mot VPS-j. Från en FM-final till grusmatch i Nykarleby på 24h. Man gråter för mindre. Det blev också min andra raka förlust efter att VPS-j hade lekt med oss i 90min och vunnit välförtjänt med 0-3. När man är på bottnet så är det bara att ta en spade och börja gräva djupare.
Nu någonting roligare igen. Nämligen Tutorutbildning. Som genom ett mirakel hade jag blivit utsedd till Hufvudtutor, måste tydligen har gjort någonting rätt ifjol på hösten ändå. Eller så var jag den enda som var så dum att ta på sig uppgiften. Döm själva. Utbildningen skulle äga rum i Åbo, den gamla huvudstaden. Vi var ett glatt gäng som begav oss till Åbo för vad vi trodde skulle bli en lärorik och givande upplevelse. Det blev varkendera, men det gjorde ingenting för det var kul ändå. Utbildningen som vi fick i Åbo handlade till 80 % om Åbo Akademi i Åbo, suprise suprise, och vi skulle lika gärna ha kunnat få den informationen hemma i Vasa. Men nej. Vi upplyste en av föreläsarna om det faktumet att det är totalt onödigt att komma till Åbo för detta eftersom det är slöseri på både tid och resurser. Han sade att han förstår men att det är mycket politik inblandat i dethär. Jävla politiker. Som jag har sagt förut, det går inte att lita på en politiker. Efter utbildningen följde en gemensam tutor middag. Efter middagen så följde sång och dans i rum 25 på Domus studerande hotell.
På något sätt så lyckades vi tränga in som mest 33pers på en gång i ett rum lika stort mitt vardagsrum. Inte blev det ju bättre av att det var 33 förfriskade personer som tyckte om att sjunga och dansa. Åbo borna kan sin sak när det kommer till att sjunga kunde vi konstatera. Vi Vasa bor har tyvärr lite problem med fantasin, så vi kontrade med att sjunga "Mors lilla Olle" ungefär 10 ggr. Åbo borna lärde den snabbt. Efter mellanfesten blev det utgång, nattmat och godnatt. Morgonen efter hemresa. Alla glada och nöjda. Det bästa med denna resa var att vi Vasa tutorer i alla fall lärde känna varandra, vilket kommer att underlätta höstens evenemang. En höst som jag redan ser fram emot. Kan bli något i hästväg. Ska väl ännu ikväll lägga upp lite bilder från resan och kanske någon film, får se.
Nu sitter jag och väntar på att Micke ska ringa mig så jag äntligen får lära mig att bli bartender. Allting tyder på att jag ska jobba i baren imorgon (vappen) på Strampen, så det skulle verkligen underlätta att lära sig lite innan dess. Att vara en bartender är lite som att vara en scout, eller i alla fall så har jag konstaterat att mottot är detsamma: "Alltid redo!". Vilket jag nu är. Allting tyder på en regnig och grå valborgsmässoafton, men inte mig emot. Skall bli skönt att få komma igång med jobbandet, men fråga mig igen om 2 månader så har jag kanske en annan inställning. Ni som läser denna blogg kommer att få läsa mycket om mina äventyr på Strampen i sommar, har på känn det kan bli ganska händelserikt. Hoppas jag.
Nu är jag hungrig så varför inte äta.
Glada vappen på er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar