David Bowies rytmiska verser ljuder i mina öron, åbolands skärgård passer framför mig och jag sitter på MS Isabellas däck i skimrande solsken. Livet kunde vara värre. Om två timmar borde vi anlöpa hamn i Åbo. Hemma i Finland kunde man kanske tycka, men nej, Åbo är långt ifrån hemma. Åbo må vara våran före detta huvudstad, men för att citera kungen av Replot, "Jag trivs bäst i Österbotten!". Så sant som det är sagt.
Att åka båt mellan Stockholm och Åbo är nästan som att befinna sig på en lavadans i Nykarleby. Här finns det Munsalabor, Esbobor och Vasabor som alla förstår Pensala dialektens ljuva tungmål. Så mycket för att resa ensam. Ljuva svenskfinland, som finlandssvensk är man aldrig ensam.
Så småningom väntar nya äventyr i Karis (!) Jag må ha upplevt alltifrån Zagreb till Amsterdam under de senaste veckorna, men få se om ett veckoslut i Karis är det som slutligen sänker mig. Risken finns. Min värd är känd för att söka upp och utnyttja svagheter hos hans medmänniskor. Svagheter är det som sagt ingen brist på hos oss österbottningar, få se om han hittar min.
Förövrigt så känner jag doften av Finland. Längesen sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar